Maskineri

Redan när vi för första gången stiftade bekantskap, för knappt två veckor sen, fastnade vi direkt för varandra. Vi inledde ett intensivt och högljutt förhållande. Det är inte så att har ogillat de andra tre - tvärt om - men Kaizers Orchestras nya skiva Maskiner är outstanding. Jag har plockat fram den och lyssnat igenom, hoppat runt till och sjungit med den flera gånger varje dag.

Men för tillfället har vi ett uppehåll. Jag sa som det var. Det är en stor grammatiktenta, en förjävlig grej, på väg upp nu. Jag måste klara den och för att göra den måste jag plugga intensivt och koncentrerat. Och jag behöver nåt som väntar på andra sidan. Något som får mig att gå hela vägen, orka ända fram. Därför är det bäst för oss båda, om jag inte lyssnar på Maskineri förrän tentan är över.

Men det är svårt. Gång på gång försöker min hand obemärkt smyga iväg mot skivan och lägga i den i cd-spelaren. Hittills har jag kommit på det varje gång och sen tagit ett allvarligt snack med mig själv. "Jag kom ju faktiskt överens om det här - eller hur? Inget tjafs nu." Och jag kämpar verkligen, det gör jag. Lika mycket med plugget som med att inte gå tillbaka i förtid, återfinna det vi hade tillsammans.

Imorgon kommer allt vara över. Då ska tentan vara skriven och förhoppningsvis avklarad. Då får jag plocka fram henne. Maskineri. Min ögonsten, min öronsten. Lägga henne i skivspelaren. Vinkla in alla högtalare mot rummets mitt. Skruva upp volymen. Trycka på Play. Och sen njuta. Riktigt njuta alla tolv spår. Intenst. Jag ska skrika med i alla rader jag har lärt mig hittills och jag ska lära mig alla de jag inte redan kan. Vi ska svaja, vingla och ompastudsa, tillsammans, igen. Återförenade.

Ta på slips, ta på floss, ta fram skitne triks og legg heile hjerta i
Smør med svart, smør med kvitt og med matt
sånn at me får et blankt maskineri

Should I Stay Or Should I Go?

Ungefär en halvtimme innan har jag och LDH försökt skaka igång en förfest. Vi befinner oss på klassresa i Italien och resten av festdeltagarna är lite sega. Så jag bestämmer mig för att svepa några muggar med ren Sambuca.

Nu befinner jag mig framför baren. Det är hög musik på. En bränd blandskiva, som vi tvingar bartendern att spela varje kväll, medan vi häller i oss dåligt blandade drinkar och Baccardi Breezers. Undan för undan blir det tommare och tommare runt mig på dansgolvet. Jag dansar frenetiskt och rör mig så som jag har sett Thåström och Marilyn Manson göra, med armarna sträckta ovanför huvudet och hela kroppen vaggande till musiken.

Exakt hur det går till - jag tror inte att det är frågan om någon uppbjudning - vet jag inte. Men plötsligt dansar jag med en tysk kvinna i fyrtiofemtiårsåldern. Clash riffar på genom de halvspräckta barhögtalarna, "Should I Stay Or Should I Go". Jag är lika förvirrad som förtjust. Kvinnan har kommandot. Dansar lika hårt som jag och gör vilda uthopp mot mig. Jag har tunnelseende. Svajar av och an, svänger på armarna, snurrar på huvudet så gott jag kan och sparkar vilt med benen. I ögonvrån ser jag hela klassen, inklusive de tre lärarna, stå och titta på mig och kvinnan. Det är som en revansch på alla danstävlingar man blivit utknackad från på lågstadiediscona. Folket står i en ring och tittar på oss, tittar på mig. Då känner jag att detta, detta är ett stort ögonblick, en musikaliskt höjdpunkt som jag sent ska glömma.

Efter "Should I Stay Or Should I Go" får jag tyvärr kalla fötter och drar mig diskret undan min danspartner. Tyvärr förärades jag inte med utmärkelsen "Kvällens kulknös" för detta, men däremot "Veckans dansgkung", vilket inte är så många pinnar sämre.

Vad ska du bli?

När jag gick på mellanstadiet gjorde jag misstaget att avslöja för någon att jag tyckte att Backstreet Boys var svängiga. De hade varit med i Söndagsöppet och sjungit "Extacy" medan de dansade häftigt med ett gäng stolar. Att tycka om - eller snarare erkänna att man tyckte om Backstreet Boys - som kille var inte så hemskt creddigt på den tiden. Situationen blev inte bättre när började lyssna på Ebba Grön kort därefter. De var om möjligt ännu mindre creddiga, i ett litet samhälle där Ultima Thule var de tuffa musikhjältarna och punkare var det lägsta av lägsta.

Hur som helst fick jag en samlingen Ebba Grön 1978-1982 i födelsedagspresent av mamma och pappa när jag gick i femman. Presenten innebar två aha-upplevelser för mig. För det första hade jag alltid trott att Ebba Grön var en tuff kvinnlig soloartist, men det visade sig ju att de var en grupp killar. För det andra visste jag inte att jag hade hört Ebba Grön tidigare, men mamma och pappa berättade att den där "800 grader" som vi hade på ett blandband i bilen var en av deras låtar. Och jag som hade trott att "800 grader" var poppig rock, istället visade det sig vara hård punk.

Samlingen blev snabbt min favoritskiva och jag blev helt såld på låtar som "Profit", "Häng gud", "Totalvägra", "Beväpna er" och "Staten och kapitalet". Det var tufft, häftigt, energiskt och förbannat bra. På kvällarna satte jag en ära i att kunna somna till 78-82 på hög volym, medan andra var tvugna att ha det tyst, eller åtminstone lugn musik på. Ganska snart bestämde jag mig för att bli punkare. På sommaren mellan femman och sexan klottrade jag bilder och textrader på en vit t-shirt och försökte färga mitt mörkblonda hår grönt med karamellfärg. Det gick sådär. Och när det efterhand visade sig svårt att ta reda på vad en punkare egentligen gjorde - några bra förklaringar i Nationalencyklopedin fanns i alla fall inte - rann det hela ut i sanden. Klädmässigt i alla fall.

Skivan står fortfarande kvar i min skivsamling. Underst, som en gudomlig och rå urmoder till allt vad musiksmak och bandintresse heter. För tillfället är jag inne på mitt tredje exemplar, de andra har jag redan spelat och repat sönder.